Vi har en sån där mysig minidjurpark i den här stan! Mariebergsskogen heter den. grisarna som bor där har så länge jag kan minnas haft en behållare där barn får slänga sina nappar när det slår slag i saken att sluta med napp. Jag själv använde tummen och insåg ganska snabbt, smart som jag är att tummen satt fast på handen! I vilket fall. Min unge har sen tidernas början varit en vällingslukare. Ammade inte särskilt länge så hon är uppfödd med flaska. De senaste veckorna har hon inte druckit välling när hon varit hos sin far då hennes farmor gött henne med mat så det stått henne upp i halsen. Vilket jag bara varit tacksam för. Sen kom hon till mig och skulle dricka skiten igen men kväljde bara när hon började dricka. Så vi kom överens om att hon var en stor flicka och att hon skulle sluta med vällingen och ge flaskan till grisen nästkommande dag. Vi packade ner flaskan, begav oss och hon kastade ner flaskan och var en stolt blivande stor tjej. Vi åkte hem, och hon saknar flaskan vid vilan. Gallskriker, fräser, kallar mig dum mamma, biter efter mig, biter sig själv i ren aggression. Undrar vart hon fått humöret ifrån. Försöker krama henne lugn, pussa på henne men falsettskriket åker upp i en ton jag inte riktigt kan hantera med dagens huvudvärk. SÅ, ut i spöregn, slaffsa ner till affären, köpa en ny dyr flaskjävel i fel färg, förväntar mig att hon ska hata mig för att det är en mindre flaska i fel färg. Salffsar hem igen och möter min dotter i dörren. Ungefär såhär lät konversationen.

Tacksam för det jag har! Nyss pratat med fröken S i telefon och fått lätta mitt hjärta. Behövligt! Har en hel del tankar inför framtiden. Har allt här och det går inte att fly ifrån problemen men hur långt kan man gå i jakten på lycka? Lyckan har jag ju redan men saknaden är stor. Min dotter har blivit samma skrot som jag var när jag var liten. Det omtalade varannanvecka syndromet. Skillnaden från när en annan var liten är väl att jag och D kan umgås utan att döda varandra och prata om våran dotter och att vi gör allt för att hon ska ha det bra! Vi kan vara förbannade på varandra men det får aldrig gå ut över Nova. Jag vet inte hur det blev så, antar vi är en bra generation föräldrar! För att vara skiljsmässobarn suger getpung. Så, därför strävar jag efter att ge henne det bästa av två världar. Hon har en liten och tight släkt med sommarstuga och hundarna hemma hos D och mig och min egna lilla knasfamilj hemma hos mig. Mitt mål i livet kommer ändå alltid vara att försöka få alla att fira jul/födelsedagar mer eller mindre tillsammans och inte låta henne flänga. Det har blivit en hel del flängande nu men äntligen har vi börjat komma till ro. Jag kommer slåss som en tiger för att hon ska få de allra bästa uppväxtvillkoren. Barn ska alltid få vara barn och inga jävla dockor man styr hit eller dit.

Efter tre timmars mys, otaliga många pussar, kramar, lite omplåstring av ett monsterskavsår och efter några vattenpauser så tror jag nu att hon sover. Jag gav upp för en halvtimme sen, sa att om hon skulle till dagis så var det dags att sova nu, mamma måste plugga! Så, nu sitter jag här och bloggar istället för att plugga. För trött. För snuvig, ont i min kropp. Vet inte vad jag förväntar mig efter att ha hållt igång i en vecka med minimal sömn, de fyra första dagarna sov jag kanske tre timmar sammanlagt.