Tacksam för det jag har! Nyss pratat med fröken S i telefon och fått lätta mitt hjärta. Behövligt! Har en hel del tankar inför framtiden. Har allt här och det går inte att fly ifrån problemen men hur långt kan man gå i jakten på lycka? Lyckan har jag ju redan men saknaden är stor. Min dotter har blivit samma skrot som jag var när jag var liten. Det omtalade varannanvecka syndromet. Skillnaden från när en annan var liten är väl att jag och D kan umgås utan att döda varandra och prata om våran dotter och att vi gör allt för att hon ska ha det bra! Vi kan vara förbannade på varandra men det får aldrig gå ut över Nova. Jag vet inte hur det blev så, antar vi är en bra generation föräldrar! För att vara skiljsmässobarn suger getpung. Så, därför strävar jag efter att ge henne det bästa av två världar. Hon har en liten och tight släkt med sommarstuga och hundarna hemma hos D och mig och min egna lilla knasfamilj hemma hos mig. Mitt mål i livet kommer ändå alltid vara att försöka få alla att fira jul/födelsedagar mer eller mindre tillsammans och inte låta henne flänga. Det har blivit en hel del flängande nu men äntligen har vi börjat komma till ro. Jag kommer slåss som en tiger för att hon ska få de allra bästa uppväxtvillkoren. Barn ska alltid få vara barn och inga jävla dockor man styr hit eller dit.