Vi har en sån där mysig minidjurpark i den här stan! Mariebergsskogen heter den. grisarna som bor där har så länge jag kan minnas haft en behållare där barn får slänga sina nappar när det slår slag i saken att sluta med napp. Jag själv använde tummen och insåg ganska snabbt, smart som jag är att tummen satt fast på handen! I vilket fall. Min unge har sen tidernas början varit en vällingslukare. Ammade inte särskilt länge så hon är uppfödd med flaska. De senaste veckorna har hon inte druckit välling när hon varit hos sin far då hennes farmor gött henne med mat så det stått henne upp i halsen. Vilket jag bara varit tacksam för. Sen kom hon till mig och skulle dricka skiten igen men kväljde bara när hon började dricka. Så vi kom överens om att hon var en stor flicka och att hon skulle sluta med vällingen och ge flaskan till grisen nästkommande dag. Vi packade ner flaskan, begav oss och hon kastade ner flaskan och var en stolt blivande stor tjej. Vi åkte hem, och hon saknar flaskan vid vilan. Gallskriker, fräser, kallar mig dum mamma, biter efter mig, biter sig själv i ren aggression. Undrar vart hon fått humöret ifrån. Försöker krama henne lugn, pussa på henne men falsettskriket åker upp i en ton jag inte riktigt kan hantera med dagens huvudvärk. SÅ, ut i spöregn, slaffsa ner till affären, köpa en ny dyr flaskjävel i fel färg, förväntar mig att hon ska hata mig för att det är en mindre flaska i fel färg. Salffsar hem igen och möter min dotter i dörren. Ungefär såhär lät konversationen.