Maffiafamilj ja, jag menar det. Vad är det för fel när man pratar illa om folk i ens familj konstant? Okej att man kan ha olika åsikter men hur kan man häva ur sig vissa saker för att sen fråga samma sak till en annan hur den kunde säga si och så eller göra på det viset när i själva verket allt är samma samma överallt. Jag står utanför nu och jag ser allt vansinne och jag skrattar, jag gråter så jag kiknar åt allt drama ni skapar. Kan inte alla bara vänner och bete sig som vuxna människor? Är det BARA jag som har lärt av mina misstag och faktiskt vill kämpa för det viktigaste som finns i livet. För jag trodde att familjen kom först, att det var dem man gjorde allt för, i både med och motgång. Jag har förlåtit vartenda skitsnack och fittigt beteende för längesen, jag har visat min svaghet, jag har krupit med svansen mellan benen men glöm att jag kommer gå ner på knä och böna och be er om att ni ska vara en del av mitt och min dotters liv för ni förstår, jag har en familj, men den familjen vill inte veta av mig för att jag är den stora stygga vargen som säger, tycker och tänker precis som jag vill. Skillnaden mellan er och mig är att jag står för det, tar det inte bakom någons rygg och kan be folk fara och flyga face to face. Ni vill skylla på någon diagnos ja men visst, vet ni vad, jag har nog hela alfabetet som bokstavskombination när jag tänker efter och någonstans måste den ju komma ifrån men om min dotter eller om mina kommande barn skulle få något som begränsade deras funktion i livet så skulle jag finnas där till 220 % istället för 100 %. Jag skulle viga resten av mitt liv för att mina barn skulle ha det bra för det är det ENDA som betyder någonting. så, ja, jag är trött på det här, jag är trött på att se denna pinsamma maffiafilmen och jag är trött på att folk skrattar åt mig och säger: Nej, det där händer bara i film. Jag ler och säger: Nej, tyvärr, mitt liv är sopranos blandat med Glamour!

Jag älskar er alla. Jag älskar min pappa, jag bryr mig om min mamma, jag avgudar mina smarta småsyskon, jag är lycklig för min lillasysters skull som snart ska ha bebis, jag saknar min farfar, jag älskar min farmor från botten av mitt hjärta, jag känner med min fabror som gjort så mycket fint för mig, jag mår bra när mina fastrar hör av sig, jag önskar jag kunde träffa mina kusiner oftare. Japp, jag menar vartenda ord men ni tror att jag avskyr er som pesten och det blir skrattretande när ni inte kan bete er som folk! Är det så svårt att bry sig om alla sina barn och syskon? Är det så svårt att inse att det inte bara är en person som orsakar bråk. Jag har ammunition för ett helt världskrig och jag väljer att visa er hur mycket jag älskar och saknar er trots detta, ni kom att bli lite av min dagliga dos humor och jag hoppas vi en dag kan umgås som normala människor och att jag slipper dödsförklara släktingar bara för att ni inte vill ta tag i saken någon gång.

Ha en bra dag!