Sanningen
Om du ändå kunde se det som jag ser det, om du kunde låna mina blyga ögon för en dag och se vad allt det här ställer till med. Om du kunde ta min själ, mitt hjärta och känna min oro för kanske en halv dag. om du tog och smakade på alla hårda ord du säger till mig när du inte är dig själv. Om du kunde känna hur ilskan kokar inom mig när du struntar i mina tankar och åsikter. Om du kunde känna hur platt jag känner mig varje gång jag blir överkörd av dina smarta drag! Om du kunde ta min kärlek och duplicera den med den du har för mig och trippeltrupplar den så kanske du kan förstå vad jag känner för dig. Om du kunde ta min oro och hålla i den hårt och smaka på stormen efter. Om du testade att ligga vaken i 6 dygn för att se mina andetag gå upp och ner så kanske du skulle förstå varför jag lätt bli sur.
Jag skulle göra allt för dig trots att du inte gjort allt för mig. Det är ganska lätt att bli sur när man går med konstant huvudvärk och magont pga oro och sömnbrist. Du har kastat in mig i en värld jag sen länge lämnade bakom mig. Jag lämnade den av en anledning och du tror du tar fighten själv men du tänker aldrig på vilka du blandar in. En dag är det försent. då är någon smartare än dig. Då står vi, alla vi som älskar dig för den du är egentligen och säger: Varför, hur kunde det hända fast vi ändå vet varför. Vi vet precis hur det kunde hända! För vi insåg att vi inte kunde ändra på dig. Vi insåg för lägesen att det bara var du som kunde göra det när du ville det men du ville nog aldrig. Jag pratar om dig i dåtid för jag är rädd att en dag vakna då det faktiskt är dåtid.
Jag skulle göra allt för dig trots att du inte gjort allt för mig. Det är ganska lätt att bli sur när man går med konstant huvudvärk och magont pga oro och sömnbrist. Du har kastat in mig i en värld jag sen länge lämnade bakom mig. Jag lämnade den av en anledning och du tror du tar fighten själv men du tänker aldrig på vilka du blandar in. En dag är det försent. då är någon smartare än dig. Då står vi, alla vi som älskar dig för den du är egentligen och säger: Varför, hur kunde det hända fast vi ändå vet varför. Vi vet precis hur det kunde hända! För vi insåg att vi inte kunde ändra på dig. Vi insåg för lägesen att det bara var du som kunde göra det när du ville det men du ville nog aldrig. Jag pratar om dig i dåtid för jag är rädd att en dag vakna då det faktiskt är dåtid.
En vis person sa en gång att det inte är ångestfritt att leva med dig. Jag sa att jag kunde ta det! Jag tar det, genom att sätta mig själv i inte andra rummet, utan tredje´, fjärde kanske. Du är den smartaste människa jag mött. Sanningen är den att du på mållinjen med flera även är den dummaste också! För när du gör saker som du ber andra ge fan i så kan jag inte tycka annat än att du är dum. Tyvärr! För du har en sådan kompetens, du är så jäkla begåvad och har lixom jag drömmar. Jag ser det i dina ögon! Du kan bli vad som helst. Du kan lyckas med allt du tar dig för om du bara vill. För det handlar inte om att du inte kan för du KAN! Det handlar om vilja och lite styrka! Du är svag, det vet både du och jag men man får vara svag ibland. Även de allra starkaste är svaga!
Jag sitter här med något som är vårt och jag har tänkt tanken att jag skulle hålla hårt i det. Låta tiden utveckla dig, vänja dig vid tanken. Se om du tog det på allvar! Jag vet ju själv hur man blir av den gudagåva! Jag vet att vi skulle klara det! Du skulle bli grym, du skulle klara det i och med, som jag skrev förut: Du skulle klara allt det du tar dig för! Jag kan inte göra någotning för att ändra på dig. Jag har skrikit mig hes. Vilket resulterar i att du stänger av. Jag har varit snäll, tyst, accepterat. Allt för att se vad som kan få upp dig på toppen, försöka få dig att må bra! Dock är det samma visa om och om igen! Detta har fått mig att tvivla på mig själv. Är det mig det är fel på? Inser ganska snabbt att jag är bättre än så. Jag måste bara sluta trycka ner mig själv, måste sluta bry mig så galet mycket mer om andra än mig själv och framförallt sluta tro att jag ska kunna förändra en människa som dig! Jag vill inte ändra på dig som person! Jag vill få upp dig på toppen, högre än den topp du aldrig har varit på! Jag vill få dig att le som i början. Vi snackar 60 dagar men det känns som 6000 i min skalle.
Jag kommer inte lämna din sida. Det betyder inte att jag kan vara en del av allt detta längre. Jag behöver en förändring. När man kväll efter kväll försökt visa dig det vackra med familjelivet som jag själv fick lära mig. Hur vackert det kan vara med ost och kex, glögg och pepparkakor, en god middag....utan alkohol, med alkohol..men framförallt UTAN det! Dock tror jag att du är rädd för det! Du är rädd att du ska bli nöjd med det, att du ska gilla det så att om det sen skiter sig mellan oss att du ska falla ännu hårdare.
Jag försöker ge dig hela mig men det är svårt när det sen känns som att du missar hälften. Jag minns hur jag kände när du röde om i makaronerna...jag minns stämningen. Nu trippar jag på tå för att inte göra dig upprörd så att du måste göra något åt det! Om du gav mig en ärlig chans att hjälpa dig ur allt. Så skulle du se vad livet verkligen har att erbjuda för just nu missar du så sjukt mycket och jag vill vara den som om 30 år säger: Minns du när vi såg det där, minns du hur vackert det var där och jag vill att du ska se på mig och säga: Hur skulle jag kunna glömma!
Med de orden låter jag resten tala för sig själv! Vi bryr oss om dig och det här funkar inte längre! Så om du någonstans långt inne vågar ge mig den chansen att visa dig hela världen så svär jag på min kommande grav att världen ska visa dig något du sent ska glömma. Om du litar på att ditt liv kommer bli kickass utan allt det där som tynger oss nu så ge mig chansen. Inte för min skull, inte för din. Utan för vår skull!
Trackback
