Obehagskänslan i magen. Deja vu i mitt närminne, ångest sen lång tid tillbaka. Jag kan inte vara helt normalt funtad men jag är livrädd, så fruktansvärt livrädd att en dag vakna upp i mitt eget blodbad, att jag inte ska ha någonting kvar! Att alla bara ska ha dragit för att det är fel på mig. Jag ska inte fylla min blogg med skit, men jag mår skit. Jag försöker leva för min dotter men tristessen som dyker upp de veckorna jag har utan henne. Makalöst skrämmande. Sover inte på nätterna, imorse somna jag fyra. Glömmer bort att äta ibland...sen får jag henne och allt är normalt för ett tag...jag försöker be om hjälp men jag är 24 år och då ber man inte om hjälp!