Den här natten, eller snarare morgonen! Men natten iallafall. Blev mer eller mindre kidnappad ut i skogen till Alster på moped. Slog upp tält och åt godisremmar och skrattade hela natten. Frös som idioter gjorde vi men överlevde till morgonen. Öppnar tältet och möter denna vackra syn. Tänk om man fick vakna till detta varenda morgon? Det är såna här minnen som håller mig kvar på jorden. Minnen av människor som gör/gjorde saker för mig. Som såg på mig när jag mådde dåligt. Som i detta fall, bara sa. Du ska med, ta med det här. Du fattas mig.... Kan du inte bara komma tillbaka!