Jag vill skälla på dig, stötta dig, köpa ett kilo choklad och säga: Det finns fler fiskar i havet. Jag vill leva med dig för att du fick mig att leva. Att se in i dina mörka ögon, att se dina enkla, lätta andetag när du sover. Att känna ditt liv rinna genom mig som ett enda stort blodsband. Att få följa varje steg från då till nu och in i framtiden. Att ta emot din villkorslösa kärlek fast du skriker dumma mamma efter mig flera gånger i veckan. Att servera dig frukost, säga: Det gick bra och somna med dig på min mage. Att låta dig formas till den underbara individ du är. Det är det som måste kallas lycka. En anledning till att leva.

Vad händer då, om allting blir svart, om ditt glada tillrop går igenom mig som ett kallt slag, INTE för att jag slutat älska dig. Utan för att jag slutat älska mig själv, tro på mig själv och ständigt ha en ångest över att mista det vackraste jag har: DIG kära vän! Att ständigt gå omkring med oro, inte för att jag INTE litar på andra, utan för att jag ständigt, om och om igen är livrädd för att mista det vackraste.

När tankar som: Hon har det bättre utan mig, hon skulle må bättre utan mina tårar vareviga dag, när såna tankar fyller upp min själv, vrider om och tar över all handlingskraft. Då är man ta mig fan inte stark som alla säger att man är för att man gått igenom en massa skit. Då är man den svagaste människan på hela jorden, kanske universum. Även blinda kan se, döva kan höra, all den ångest som sjunger att de är starkare än mig för de TROR på sig själva.

Oddsen att ett helvete drabbar samma människa flera gånger är liten. Ändå känns det som om att helvetet blev min hemstad för flera år sen. Inte på grund av panikångesten. DEN kan jag hantera något så när. Utan på grund utav att varenda jävla man jag haft i mitt liv och som har betytt något har LÄMNAT mig. Jag behöver inte nämna något. Jag har blivit lämnad kvar med öppna sår och sen har jag låtit någon annan idiot vandrat in och hällt sår på allt det öppna.

För rädslan att vara ensam har varit slående. Det blev så illa, jag blev så rädd att jag själv lämnade saker. Jag lämnade min kropp, förvandlade mig själv till ett monster för att de skulle lämna mig så att jag sen kunde säga: Vad var det jag sa....men det handlade aldrig om det. Vissa människor önskar man bara att man behandlat bättre. Hur som helst. Om jag svalde 50 tabletter, skar mig i handlederna eller försökte dränka mig själv, det har ingen betydelse i dagens text. När det var, hur det var, osv...inget av det har betydelse. En sak är säker, det var inget jävla rop på hjälp! Det var dessvärre ett försök att döva all smärta som jag medvetet låtit ta över mitt liv

Det som har betydelse är att jag igår låg och tittade på Criminal Minds och det var en liten pojke som väntade på att sin döda mamma skulle komma hem. Som ni vet, kom hon aldrig hem. Du såg inte det men jag grät floder så tyst jag bara kunde... Mamman beskrev på begravningen som en levnadsglad människa som alltid levde för just det här barnet.

Jag vill vara den mamman, dock vill jag fortsätta andas för jag har en uppgift i livet. Att älska, vårda och rå om det vackra jag och D har skapat. Jag måste lära mig att dunka huvudet i väggen, bita mig i kinden när jag vill gråta för DET KOMMER GÅ ÖVER och om jag skulle dö imorgon, så ska ni minnas mig som den levnadsglada tjejen som levde framförallt för sin egen skull, genom sin dotter för att kunna ge henne allt. Inget matriellt utan ren och villkorslös kärlek.

Jag har inga planer på att dö, men när mina tankar blir tysta. Fånga upp mig då, jag är svår, så in i helvete svår och jag kräver lite övertalnig för jag är så förbannat stolt. Jag är ingen superkvinna, hur många mantlar jag än köper.....

Så förlåt älskade barn! Du är allt jag någonsin drömt om och de som väljer bort dig ur sitt liv är varken värd tid eller energi. Inga sömnlösa nätter eller mardrömmar. Du är värd att fokuseras på och du kan bli precis vad du vill!