Ängeln i mitt sovrum
Igår när mini skulle lägga sig så ville hon inte riktigt somna! Så, jag gick in och frågade henne vad det var om. Hon svarade mig: Det står en ängel där och jag vill sova själv. Hon pekar mot sänggaveln. En ängel frågar jag henne! JA, en sån som sitter på väggen (Har tavlor på 3 änglar) JAHA, svarar jag igen och frågar henne om det är en pojke eller flicka och hon svarar snabbt flicka. Hänvisar till att hon tidigare sett både min farfar och en flicka (förmodligen flickan som dog i den här lägenheten) så jag frågade henne om hon inte kunde sova ändå men hon ville promt sova ensam inatt. Så, jag bad henne knäppa sina händer och säga tack gud för denna fina ängel men jag vill sova själv inatt. Hon gjorde det utan att tveka och sen log hon och vinkade hejdå och sa: Så mamma, nu är hon borta!
Kalla det vad ni vill. jag har inte uppmuntrat henne till detta. Vi pratar inte om det annars utan det är när det kommer på hennes läppar som man känner att hon verkligen menar det hon ser. Vissa skulle säga påhitt men jag är inte ensam om känslan här hemma. Inte den enda som fattat att nåt är annorlunda. Så länge Nova inte mår dåligt av det får änglarna vara kvar!
Som den gången på bron när jag tänkte hoppa ner i det iskalla vattnet...det var som en vägg som höll emot mig....
Trackback